Var i näringskedjan ingår det margarin?

Sitter här med mitt goa morgonkaffe med GRÄDDE. Klickar runt på min sjuka dator (den tålde inte grädden lika bra som jag, ty tangentbordet har obefintlig metabolism.)
Jag finner ett par artiklar i Expressen. Dr. Annika Dahlqvist, en människa av kött och blod, men tusan så tuff och stark, hoppas jag, figurerar tillsammans med några andra kostexperter i en krönika som kallas för "Fettkriget- är de helt från fettet." Snacka om att sätta rubriker...
Kikar in på hennes blogg där det ligger två mega elaka kommentarer från några fettskrämda och grymt ohyfsade människor.

Även kostdoktorn tar upp krönikan och hos honom brukar det kunna bli intressanta disskussioner.

Den andra artikeln som får min uppmärksamhet är den här, där Annika frontar igen, och som får adrenalinet att stiga och kinderna att rodna. Den inger både hopp och frustration...


Frustration över att margarin, som kom till som ett billigt substitut för smör åt fattigt folk, likvärdigt med kaffesurrogat och barkbröd, men ändå gjort på naturliga råvaror, numera framställt på kemisk väg i industrin och genom massiv och vilseledande reklam, ansett som hälsosamt av Livsmedelsverket, rekommenderas till våra barn i förskola och skola.
Jag förstår inte alls varför margarinhyllan i affären är så mycket mer volymiös jämfört med smördelen.
Hopp över att Annika Dahlqvist nu tagit upp kampen med margarinet och nu gått ut och varnat för dess negativa effekter.
Jag har haft viss kontakt med Livsmedelsverket angående margarinrekommendationerna och blivit brutalt avspisad. På grund av min bristande auktoritet,tänkte jag. Men de avspisar Dr. Annika också. Jag hoppas och tror att hon inte ger sig med det.

Hur ofta ser ni reklam för äkta varor som smör, mjölk och grädde?
Hur ofta ser ni det då det gäller margarin och lättprodukter?
Vad tror ni det beror på?

Ni som vill veta mer om varför margarin är olämpligt att förtära kan kika in hos Konsumenter i samverkan. Passa på att bli medlem på samma gång.

Andra bloggar om: margarin, Annika Dahlqvist, Livsmedelsverket, konsumenter i samverkan, fett, kostråd, skolmat

Hälsosam nattmacka

I bland händer det att jag vaknar om natten och är hungrig. Tillexempel som nu. Då tar jag mig en "nattmacka".
Den gör jag på följande sätt:
Först skivar jag några skivor ost. Hur många, beror på hur stort tomrummet i magen är.

Sedan brer jag smör på osten, så mycket som jag vill ha. Osten med smöret på kan sedan avnjutas rullad, vikt eller bara som den är. Smakar jättegott!



Men det där kan du ju inte äta tänker du?
Då blir du ju tjock! Nähädå, säger jag och är inte obstinat, utan bara klok. Det blir jag inte, jag blir smal. Jo, men du blir tjock envisas du i alla fall, för det blev du...
Kanske hade du bröd under? Hade du skippat det, hade du förblivit smal.

Jag ser din förvirring. Kanske var även du barn 70- och 80-talet och fick rita kostcirklar på lektionstid i så kallat utbildningssyfte? Kanske hade skolsyster en bild på bra och dåligt mellanmål. Det dåliga var en bulle med saft, det bra var en ostmacka och ett glas mjölk, helst blå, för lättmjöksförpackningen var just blå, precis som mjölken hade en blå ton och smakade vattenskadat. Minsta småbarn kunde säga att den inte var god. Men den var nyttig, det fick vi lära oss, trots att det inte är sant. Men på den tiden var alla utbildade människor övertygade om just den sanningen. Det var inte så att fröken i skolan var ond eller att "snälla" skolsyster var falsk. De trodde faktiskt på det som de lärde ut. Och det finns många som fortfarande tror det.

Men, jag lovar, macka till mellanmål är inte nyttigt om du är tjock och vill bli smal. Men är du lite hungrig så går det alldeles utmärkt med ost och smör. Bara du aktar dig för margarinet!

Andra bloggar om: nattmacka, recept, hälsa, lchf

När mamma var på rymmen...

... eller revbensbjälen som aldrig kom till ugnen (förslag från min nioåriga dotter)
I torsdags var jag på rymmen. Ibland måste man bara få lämna barn, disk och ansvar. En av mina nära vänner hade föreslagit ett besök vid Hamburger börs med efterföljande show.

Innan jag släppte ansvaret helt lämnade jag instruktioner till den 19-åriga sonen.
Dagen till ära tänkte jag att han skulle få laga middag till sig och småsyskonen. I kylskåpet låg ett par kilo råa, tjocka revbensspjäll. Ibland behöver man en utmaning för att växa, tänkte jag. Dessutom hade jag bråttom för att inte missa tåget.
Jag satt i mina egna tankar och kikade ut genom tågfönstret och njöt av vårsolen som silades genom smutsränderna. Då tåget närmade sig Skogås, skar en hemsk mobilsignal genom den relativa tystnaden. Min näst yngsta dotter sjöng falskt någonstans i min handväska. Bara att gräva fram den bland lypsyl och hundbajspåsar var ett företag. Stressen avtog dock något, då jag lyckades hitta, inte bara mobilen, utan även rätt knapp för att få tyst på oljudet och kunde svara. Ett förrädisk lugn hann knappt mer än infinna sig, då rösten i andra ändan förkunnade att det brann därhemma. Personen som informerade mig om detta befann sig i Norge.
Tur att man fattar snabbt alltså. Så här hängde det ihop:
Sonen hade ringt sin matlagningskunnige far, boendes en bit in i vårt grannland, för att få stöd i hur han skulle få grisbiten ätlig. Instruktionerna började med att ugnen skulle på. Sonen satte den på max och återvände till sin dator för att invänta att den lilla röda lampan skulle slockna.
Efter en stund började småsyskonen notera att det luktade illa. De hovrade runt ugnsluckan, sniffandes likt blodhundar, innan de uppmärksammande storebror på situationen. Han fick slita sig från sitt WOW spelande och kunde också konstatera att det luktade obehagligt. Han kikade in genom glasluckan och enligt minsta systerna sa han följande:
" Å fy fan det brinner i ugnsjäveln" (kan tillägga att det språket har jag inte lärt honom)
Sedan öppnade han ugnen och enligt vittnesuppgift slog lågorna ut, innan röken följde efter, kvävde lågorna samt fick brandvarnaren att gå igång. Sonen slog av ugnen, lät luckan stå öppen för att vädra ut och gav sig på brandvarnaren. Kreativ som han är slog han på den med skärbrädan, så att den trillade ner och därmed blev det tyst i lägenheten. Någonstans där kände han att han måste ringa någon och be om hjälp. Så han ringde återigen sin far i Norge. Bonusmamman passerade, snappade situationen och ringde mig. Efter att jag instruerat om att fönster och balkongdörren skulle öppnas, spisen låtas bli och pizza inhandlas till middag, avslutade vi samtalet.
Jag hade lagom hunnit trycka på röd lur så sjöng dottern högt och falskt igen. Jag tryckte på grön lur och fick samma dotter live i örat. Hon berättade dramatiskt om att bostaden var rökfylld och att barnen legat på golvet för att inte bli rökförgiftade, ty det hade de lärt sig då de varit på besök hos brandkåren med skolan. Dessutom hade just en av katterna rymt genom springan i balkongen och befann sig nu hos grannen i porten bredvid.
Jag ringde till min syster som bor i närheten och hon lovade att omgående fara över till mitt härjade hem. Under tiden som jag väntade på att hon skulle ringa upp hann jag tugga ner alla mina naglar. En sådan tur att jag inte hunnit klippa dem, för vad skulle jag då ha sysselsatt mig med?
Min ständigt coola syster berättade muntert att, johodå, nog var lägenheten tillräckligt rökfylld för att det skulle varit motiverat att kräla på golvet. Men sedan alla fönster och dörrar öppnats av barnen försvann röken i snabb takt, så de skulle nog klara sig utan men. Sonen hade just gått för att köpa pizza och katten var återlämnad av grannen. För övrigt tyckte min syster att jag skulle ha en trevlig kväll.
Vad kan man göra annat än att följa så goda råd?

Under tiden som gick åt för att möta upp mitt sällskap och promenera till Hamburgerbörs var dramat för länge sedan glömt. Minnet är bra men kort, vilket är en klar fördel för nerverna emellanåt. För säkerhetsskull beställde jag ändå ett glas vin till maten. Det kostade 69 kr och var bara fyllt till hälften. Jag bet mig i tungan och tänkte att det räcker säkert hela kvällen ändå, tack vare min lchf diet. Och tänk, med stöd av en flaska källvatten så gick det faktiskt galant.
Jag lade möda vid att vid att vara krävande gäst på annat sätt.

Jag: "Är bearnésåsen lagad från grunden?"

Servitrisen artigt: "Ja, absolut."
Jag: "Är det smör eller margarin i smördegen?"
Servitrisen fortfarande leende om än något ansträngt: "Jag vet inte, vill du att jag ska fråga?"
Jag, mycket artigt: "Ja tack!"

(jag menar med de priser som de har på Hamburgerbörs...)

Så skönt det var att få sitta i lugn och ro, prata utan att bli avbruten en enda gång och bara vänta på att bli serverad.
Lugn och ro förresten. Det spelades orientalisk musik i högtalarna, som varierade mellan att vara trevligt exotisk och fruktansvärt uppstressande. Under en av de mest frustrerande styckena började jag fundera på om musiken fanns där för att man skulle bli så irriterad att man började besöka baren för att fylla på med alkoholhaltiga drycker i avtrubbande syfte. Så kom det ett mer harmoniskt stycke och då kom insikten från klar himmel. Naturligsvis fanns musiken där för att utjämna ljudmattan som blir, då många människor sitter i en stor sal och med påföljd att många konversationer uppstår samtidigt. Om inte ljudmattan varit där och varit jämn skulle vi ju riskerat att bli störda av att råka höra någon bordsgrannes konversation eller än värre råka skrika ut något pinsamt i ett volymsskifte. Den orientaliska musiken som varken har början eller slut är verkligen idealisk för ett sådant syfte!

Då maten äntligen blir serverad är det av en annan servitris och det går väldigt fort. Jag får inte en chans att fråga om hur det nu hängde ihop med smör/margarindegen...
Då mitt sällskap framhärdade i att vara missnöjd med att han fått för lite potatisgratäng, trots att jag erbjöd honom min eftersom den såg ruskigt kolhydratsstinn ut, vinkade vi till oss vår originalservitris, varvid detta i mitt tycke, nästintill pinsamma samtal utspelade sig.

Mitt sällskap: "Vad beställde jag?"
Servitrisen: "Biff angus med potatisgratäng"
Mitt sällskap med en svepande gest: "Och var är potatisgratängen?"
Servitrisen med en gest mot skålen intill min tallrik: "Där..."
Mitt sällskap, nu med ett uns av triumf i tonen: "Den är hennes!"
Servitrisen, med en liknande, knapp skönjbar triumf i sin: "Den är för två!"
Mitt sällskap:" Så man får alltså två skedar var?"
Nu blev maktkampen för påtaglig för mig.
Jag: "Den räcker till oss båda, jag ska ändå inget ha"
Servitrisen, nu något mer avspänd: "Vill du kanske beställa en gratäng till?"
Mitt sällskap, nu med något snål min: "Nej tack"
Och här tror förmodligen servitrisen att det är dags att ägna sig åt någon annan gäst och bereder sig för att lämna den hungrige gästen. Då ...
Jag: "Var det smör eller margarin i smördegen?"
servitrisen med en väl dold suck: "Jag glömde fråga, jag kan gör det nu, om du vill?"
Jag: "Ja tack"
(Ja, vaddådå? Har ni kollat in priserna på Hamburgerbörs...?)
Servitrisen försvinner raskt in i köket och kommer rätt snart tillbaka. Lättnaden lyser som en gloria kring henne då hon förkunnar:
"Det är smör i smördegen!"
Jag ger henne tummen upp och bestämmer mig för att ge henne bra med dricks.

Så började då showen till slut. Om den kan jag säga följande:
Eftersom jag varit något introvert, då mitt sällskap frågade mig om jag ville följa med på äventyr, hade jag svarat ja, utan att var medveten om att det var Joe Labero som var underhållningen. Kan kanske tyckas märkligt, men har man proffesors gener i sig så har man...
Jag upptäckte alltså detta då biljetterna var bokade och då kan man ju inte gärna backa ur, även om man har fördomar mot trollkonstnärer, magiker och liknande trams.
Med tanke på detta måste jag nog ge mister Labero med beröm godkänt, för han bjöd faktiskt på en riktigt trevlig föreställning!
På vägen hem satt jag och småfnissade åt detta:
Labero till en gäst: "Har du trevligt?"
Gästen: "Jaa...?"
Labero: "Tala gärna om det för ditt ansikte"

Ha en riktigt trevlig lördagskväll ~ nu ska jag ta ut mina revbensspjäll ur den nyskurade ugnen.

Andra bloggar om: krönika, drama, brand, revbensspjäll, humor, smördeg, Joe Labero, Hamburgerbörs

Välmående LCHF:are sätter ner foten

Livsmedelsverkets nutritionschef har spridit samma artikel runt till all press vilket uppmärksammats lite här och var. Då hans fettvarning dök upp i Nynäshamnsposten besvarade jag den. Samma artikel finns även på newsmill , fast i tidningen fick den en annan rubrik, "Livsmedesverket behöver förnya sina kostråd".
Då artikeln dök upp i min barndomstad fick jag rapport av min far.
Nu är artikeln besvarad av ännu en hängiven lchf:are. Denna gång en som förbättrat sin typ-2-diabetes 2 på kort tid med fettdiet.


Så dyker artikeln upp i er lokaltidning och ni har något att säga, tveka inte. Ni kan gå in hos kostdoktorn och se vart Livsmedelsverkets artikel publicerats och vart den besvarats.

Andra bloggar om: livsmedelsverket, insändare, Kostdebatt, fett

A-kassa, sjukkassa, arbete och rätten att blogga

Eftersom dagen började surt med ett megagräl med dottern, sju år, söt och rar, kreativ och fantasifull, intensiv och envis, obstinat och temperamentsfull och alltför lik sin mor, blogginnehavaren för sitt eget bästa, fortsätter jag och laddar ur allt på en gång. Så är det gjort sen.

Det är så att jag hört vissa rykten på sistone att man inte bara kan bli av med sin sjukpenning om man anses kunna ta något jobb, inom vilken bransch som helst och naturligtsvis VAR som helst i vårt avlånga land. Om nu någon lyckas bevisa först sig själv som totalt arbetsoförmögen inför sin läkare och sedan densamme lyckas få sig själv ansedd betrodd att göra en korrekt bedömning av sin patient, väntar nästa nålsöga. Den sjukskrivne får inte ha ork till att skriva dagbok eller forma några som helst tankar i text. Åtminstone inte så att någon kan se det, exempelvis på en blogg. Det kan inte anses som terapeutiskt välgörande utan enbart som bevis att den här personen är arbetsför. Så har du ångest och skriver om natten, skingrar du tankarna, söker du sociala nätverk på nätet, är nyfiken på att ta reda på saker, vill få ut ett budskap, tja eller vad det nu kan vara för syfte du har. Var väl medveten om att det är en risk som Du tar.

Att blogga är tydligen att se som ett arbete, även om det inte ger någon inkomst. Då kan man väl inte göra det som arbetslös och mottagare av A-kasse pengar? Självklart inte! Eller? Ni kan läsa om Jenz Kjellberg som bloggar om sin arbetslöshet på Smålandsposten. Han gör det gratis, men riskerar avdrag för den tid som bloggandet tar. Är man arbetslös har man inte rätt till 8 timmars fritid. Man måste söka jobb under dygnets alla vakna timmar, ja, får man egentligen sova alls?
SvD.se Smålandsposten; från SvD:se ur DN:se
Själv skriver Jenz att så dumt är det nog inte i Sverige. Och skulle det nu trots allt faktiskt var det så är det på regeringsnivå man måste söka "felet" med regelverket. Så sant så sant.

Därför måste vi värna om rätten att blogga. Det är ett sätt att behålla yttrandefriheten. Ett sätt för alla medborgare, oberoende av samhällsposition, att kunna komma till tals. Är man sjukskriven måste man ha en chans att yttra sig, är man arbetslös måste man räknas med och HAR man ett jobb ska man inte kunna bli av med det på grund av att man uttrycker sig via en blogg. Men det blev Rosa.
Jag undrar vad det är man vill uppnå genom att begränsa personers rätt till att blogga. En teori som jag har är att man ser ett sätt att slå två flugor i en smäll. Dels spara pengar på A-kassa samt sjukkassa, dels få tyst på en del potentiella orosmakare som har åsikter på nätet.
Men så illa kan det väl inte vara?

Visst är det väl så att om alla politiker sköter sina uppdrag och inte ger pengarna till varandra eller delar ut bonusar till höger och vänster så räcker pengen kanske även till de som är är ekonomiskt svaga i samhället. För det är väl inte där man hittar de lösningen på den ekonomiska krisen. Aftonbladet.se ; DN.se

Så vill jag gärna tro att det är - 0ch är det inte så får vi se till att det blir det...

På återseende med gladare toner efter ett par koppar java med grädde!

Andra bloggar om: A-kassa, sjukkassa, bloggande, yttrandefrihet, bonus, ekonomi, samhälle

Om en tumme

Jag var "kändis" för en knappt en dag på Aftonbladets web i går. Jag den" hemlige kocken" och en snuskig kassler. Men i dag fick jag höra att jag måste lägga ut artikeln igen... Min systers tumme är nämligen med på ett hörn och kräver sin del av glansen. Fröken tumme hälsar att utan henne hade det inte blivit någon bra bild alls.
För den som tycker att detta inlägg är mindre seriöst kan jag bara säga:
Livet är inte värt mycket om man måste vara allvarlig jämt ;-)




Visst är det "snuskigt att förstöra råvaran så. Det värsta av alltihop, förutom att man vattenskadat skinkan illa, är nog de tre smakförstärkarna, glutamaten. Den skulle inte få finnas någonstans på grund av de biverkningar den misstänks ha. Allt från hyperaktivitet, tryck över bröstet till yrsel. Glutamat anses som ett nervgift i för höga doser. Trots detta säger SLV att det finns naturligt. Det är möjligt, men inte den glutamaten som benäms med E för den är framställd på kemisk väg.

Andra bloggar om: aftonbladet, kassler, tillsatser, glutamat, Mats-Erik Nilsson

Man dör av LCHF - eller misslyckat aprilskämt...

I dag är jag så glad för jag har just tittat på fråga doktorn i SVt play
Nu vet jag att jag inte ska bekymra mig om att ta ställning alls då det gäller alla kostråd. Kostråden är så förvirrade att det är mest hälsosamt att inte bry sig alls. Hellre äta en bakelse fylld med E:n och kolhydrater. Om jag skippar skuldkänslorna så slinker det ner så mycket lättare.
Nej usch och fy för skuldkänslor. Det är dem man blir tjock av. Förresten är det inte säkert att det är farligt att vara lite rund, nejdå. Bara man äter mycket livsnödvändiga vitaminer som finns i frukt och grönt. Så då kanske den här dieten är passande...
Det som möjligen bör varnas för är att vara alltför lycklig över sina hälsovinster av lchf-kosten.
En fantastiskt välgjord studie har visat att en person som åt den kosten dog.
Nu ska jag äta godis - för det är helt okej, bara jag inte äter hela påsen. (Jag köpte en STOR så det ska nog gå bra)

om någon tror att jag gjort en kovändning i mitt tyckande så är det inte så. Det ovan ska föreställa ett aprilskämt. Men det var tydligen inte så lyckat...
Jag får jobba på det till nästa år.

Andra bloggar om: lchf, fråga doktorn, tillsatser, kostråd, aprilskämt