onsdag 5 november 2008

>>>>> S T R E S S <<<<<

Stress
Är ett märkligt fenomen som orsakas av det lilla hormonet adrenalin.
Om detta kan man säkert läsa en massa om man bara vill.
Jag tänkte nöja mig med att berätta om det som stressen ställer till med i verkliga livet.
Utan vetenskaplig grund ~ men med viss (läs STOR) egen erfarenhet.

I morse, en vanlig Onsdagsmorgon...
Allt börjar som vanligt.
Den ansvarsfulle sonen säger till sin mor (dvs mig) att:
"Nu är det dax att gå upp för nu ringer telefonens alarm."

Modern, dvs jag, svarar stolt:
"Tack kära son för att du är så villig att ta på dig ansvar för mig och dina syskon. Men nu har jag koll. Jag ska bara ligga kvar fem minuter..."

Sonen säger då:
"Jag sätter på znoosen"

Nu är det så att den har jag inte installerat ännu, eller hur man nu gör, med nya telefoner. Så den funktionen "finns inte" ännu.

Därför staplar jag upp strax efter halv sju och försöker som vanligt övertyga mig själv om att jag inte alls är trött ~ ooo nej!
Börjar med de vanliga morgonrutinerna som innefattar att göra i ordning yngsta dotterns medicin.
Någonstans i dimman, just då kaffet börjar dofta...
vaknar näst yngsta dottern med ett skrik av panik:
"Hur mycket är klockan??"

"Ingen fara" svarar jag coolt. "Den är bara kvart sju..."

"ÅÅÅÅÅ," vrålar dottern

Och med ens dunsar verkligheten ner i köket.
Hon börjar tidigare idag, eftersom klassen ska göra ett besök vid Naturskolan, och barnen ska vara på plats 7:45...
Då adrenalinet som så ofta hinner före min hjärna om morgonen,
(Adrenalinet står inte i kö utan tränger sig med vassa armbågar och utan skrupler, medans min trötta hjärna helst vill ha ett par timmar på sig för att nå sin fulla kapacitet...)
så kommer tunnelseendet nu som en skänk från ovan...
Jag läser 7.45 på schemat och tolkar det som kvart i sju om morgonen..
Någon som redan nu upptäcker misstaget?
Som den omtänksamma moder jag ändå är bibehåller jag ett visst yttre lugn och tänker, att detta måste jag ju lösa.
Dottern ylar om att de som inte kommer i tid får tillbringa dagen tillsammans med förskoleklassens barn. Jag hör ju på tonfallet att detta är ett öde nästan att likställa med ond bråd död.
Alltså.
Jag bestämmer mig för att besvära min arma syster trots att jag normalt sätt inte alls skulle ringa någon vid denna tid om morgonen.
Jag väcker henne helt fräckt och eftersom jag inte riktigt kan tänka fullt ut med allt detta adrenalin i systemet, frågar jag om min syster, som ligger i sängen, där hon trivs mycket bra, kan skjutsa min avkomma till Ösmo, som ligger så där nån mil bort. Och det helst bums...

Min syster är mer morgonseg än jag så hon får uppenbarligen inte samma adrenalinkick som mig. Hon orka inte ens bli arg, eller om hon nu blir det så orkar hon inte höja rösten eller nå´t.
Hon svarar bara trött och mer än normalt generöst (fast det är normalt för henne då...) att jag kan låna hennes bil, det är bara att komma och hämta den.
Så dottern och jag gör oss färdiga och på adrenalinskakiga ben ger vi oss av.
Det är då,
när vi är halvvägs hemma hos "moster" som verkligheten hinner i fatt.
Helt plötsligt ser jag siffrorna 7.45 framför mig... och inser att klockan på armen är 7.00
Det betyder att jag gjort det igen!
(Det har alltså hänt tidigare att min tidsöversättning slagit fel...)
Jag förklarar läget för den tålmodiga dottern, och vi vänder tillbaka hem för att hon ska hämta sina stövlar.
Helt plötsligt har hon gott om tid...
Till slut har jag fått båda mina flickor till skolan på rätt tid.

Jag har oxå ringt min syster
( och väckt henne för andra gången... bara för att tala om att jag inte behöver låna bilen av henne. Förlåt kära syster ~ vet inte hur jag nog ska kompensera dig för detta. Jag får helt enkelt klura ;-)

Hunden har varit ute

Kaffet är uppvärmt.

Adrenalinet börjar så smått ge sig av och efterlämnar en viss trötthet...

Jag säger bara som så...

~~~ Ta det lugnt ~ ta en toy... ~~~

Andra bloggar om: , , , ,

10 kommentarer:

Willewira sa...

Nu är jag också jättestressad! Och jag har ingen Toy hemma... ;)

Förstår ditt dilemma... jag lyckas göra samma sak då och då.

Mitt motto är... Ta't lugnt ta en kaffe. :) Och det har jag gjort.

Ha en bra dag! Trots allt... ;)
Kram Willewira

Synnøve. sa...

Men snälla, Toy finns ju inte längre, vad ska vi ta då?
Får bli kaffe....
Ingen stress här, utan bara ett skönt lugn.
Hoppas nu dagen blir bättre än starten.
Kramen från en röd-om-näsa-öron-kall
Synne.

Pixi sa...

ja man får inte glömma bort att andas!!kram=)

Maggan sa...

Ahhgr trodde det var mina morgnar du skrev om...
Jag är helt väck som nyväckt, mina ungar höll sig undan när de var små. Jag vill inte prata och sa du tänka vid den tiden??? Nä, sånt funkar inte och den där klockan du såg fel på är typiskt stress symptom, det är då hjärnan gör sådana där konstiga saker.
Jag har faktiskt blivit bättre med åren när det gäller vaknandet men kroppen den tar flera timmar på sig att vakan, det har fibromyalgin sett till.
Kram o kram o puss på dig duktiga mamman!

annette sa...

Ja, detta "jäkla" adrenalin, vore bra om man kunde stänga av tillförseln ibland.

Kram från en numer ständigt stressad annette!

hugan sa...

oj jag blir (ännu) tröttare av att läsa om ert ståhejande.!! nä tänk på hjärtat ta det lilla lugna ;)
kram på er.

Aalerud Stall sa...

Hei :-)

Kjenner igjen dette veeeldig godt! Her er det blant annet to tenåringsdøtre som skal avgårde om morgenen... Det er helt ærlig et lite helvete... Så har den ene tatt hårsprayen eller den andre parfymen, eller buksen, eller genseren, eller skoene!!! Og så skal maken på jobb og jeg skal ordne lillegull for skolen, og så i stallen. Joda, det går på et vis, men jeg haaater morgener...

Nå skal jeg legge meg for å være "fit for fight" i morgen.
Ha en toppen torsdag!
Klem fra Britt :-)

Lallis - liv och leverne sa...

Jaaa...vissa dagar. *ler*
Tyvärr känner jag igen mig. En hel del.
Vilken mysig blogg du har tycker jag.
Kram Lallis

Sussie sa...

Oj oj vilken morgon :) jag känner igen det där från när barnen var mindre, tur har du som har en sån fin syster. Ha en fin helg vännen, kramar.

Lena sa...

Snälla, vad jag känner igen syndromet. Jag kanske inte har stimmat speciellt mycket på morgonen. Då brukar allt flyta normalt. Men... jag vet inte hur många ggr jag vaknat mitt i natten och sömndrucket trott att vi försovit oss. Otaliga ggr. Både före familj och under... Galet adrenalinpumpande. KRAMEN!

bakgrund