tisdag 7 oktober 2008

~ Det oändligt vackra ~

Tänk att naturen aldrig upphör att få mitt hjärta att slå så. Det är ju här vi är. Vi små människor. På jorden.
Och ändå när solen skiner, eller färgerna ändras på hösten, snön faller, dimma i en glänta.
Det är så mäktigt.
Vad är väl alla våra små påhitt i jämförelse med naturens skönhet och kraft?

I dag skiner solen här i Nynäshamn och det har varit frost i natt. Det är vår andra frostnatt. Den första hade vi natten till den sista september.
Bilderna jag bjuder på är tagna för någon halvannan vecka sen dock. En dag när det var grått på himlen. Men ~ inte var det grått på marken för det.
Tycker färgerna är ovanligt starka i år. Marken är täckt av löv som är gula, brandgula och hela skalan fram till brinnande rött, på en botten av olika nyanser av grönt.
Det är som att gå i en tavla. Och vänder man blicken uppåt så har man ju himlen och alla dess skiftningar...
Det är minst sagt ett rikt utbud. Och någonstans tänker jag ändå att jag har levt i 40 år... Borde jag inte sett mig mätt på detta?
Svaret blir NEJ
För det har jag inte.

Det porlar i den lilla bäcken, eller det är ju egentligen inte stort mer än ett dike. Fast ~ det är alltid vatten som rinner i det och det är strömt på grund av lutningen. Så, en liten bäck är det allt. Jag tycker det är så vackert och måste fota.
Mitt sällskap, den rara hunden, dricker sig otörstig.
Och vi går vidare.

När man kommer runt på den lilla stigen, som vi brukar ta emellanåt då vi vill ta en lagom skogspromenad, dyker Nickstaviken upp. Då det är sommar ser man den knappt härifrån för all grönska, men nu...faller löven och bjuder på en annan "tavla". Förmodligen är det därför, tänker jag, som jag aldrig tröttnar, på grund av att naturen lever och alltid är i förändring.
Bara det att gå genom vass som är högre än mig själv. Det får åtminstone mig att känna mig liten. Och tittar jag uppåt så tycker jag bara det är så vackert, gråväder och duggregn till trots.
Det var denna stig vi tog för att komma till den höga vassen. Det är en väg jag tänkt kika in på många gånger förr... Just under den turen som bilden kommer från blev det inte så lång bit vi tog oss då det var väldigt geggigt på marken. Inte så passande för en jycke med mycket päls.
Då vi kom hem sen var mycket riktigt en del av den fantastiska naturen med hem i form av kardborrar, barr, små pinnar, mossa och allmän brun sörja...
Det är ju då tur att vi bor i detta fantastiska land där vi bara tar det för givet att vi har en dusch fylld med vamvatten, precis så mycket som vi behöver.

Bara se... så mycket det finns kvara att utforska. I dag skiner solen. Det är vackert så det gör ont. Det lutar nog åt att kameran får ta sig en tur om ett par timmar. Först ska jag bara vänta in mellandottern som ringde för en stund sedan och hade råkat på något så trivialt och vardagligt som en magsjuka.
Tur då att det finns en mamma som är hemma och kan pyssla om :-D

~ *** Glöm inte bort hur stort livet är *** ~

7 kommentarer:

Hemma på Landet sa...

Underbara bilder. Ja, naturen ska man verkligen lära sig att uppskatta. Den ger mer än vi tror bara vi förstår det. Puss

synne sa...

Hej bästa Cattis.
Så fint du skriver till bilderna idag.
Hoppas vi kan komma över i november för jag vill gå där jag med.
Hoppas det är bättre med magsjukan nu.
Snart kommer J hem från jobbet och jag sitter här, men jag jobbar fram till 22.
Ska se om jag kan fixa lite kvällfika tills han kommer.
Det gick bra hos doktor Kurt.
hör av mig på msn eller telefon under morgondagen.
Saknar er....
kramen från mig.
Synne.

Nina sa...

Vilken härlig natur upplevelse du har varit på. Det finns verkligen mycket att utforska.

Nettan sa...

Vilka härliga naturbilder du har i din blogg. Man ska ta till vara på ALLA årstider.
Du är välkommen att titta in hos mig.
Nettan

huga sa...

Javisst är det så, det är så lätt att glömma naturen...ju närmare den man bor, desto sämre är man nog på det..! kram till dej

Anonym sa...

jag lovar naturen o upplevelsen av den blir bara bättre med åren,,om man lärt sej o ta till sej de vackra,,o det har ju du ;O)
kram från yla

www.birgittawidegren.com

Mors Deka sa...

Du har så rätt, min vän! Du skriver så fint om allt det vackra, förunderliga. KRAMEN!

bakgrund