Billy - hundvärldens Emil i Lönneberga.

Hör nu på god vänner så ska jag för er berätta...

Efter en innehållsrik dag återvände jag till bostaden efter att ha varit "på rymmen" i ett par timmar. Jag möttes i hallen av två glada hundar och tog ut unghundstösen eftersom valpisen nyss varit ute, enligt barnen. Kommer tillbaka en liten stund senare och möts av förödelse.

Mitt i rosa glasskärvor, som varit en hallampa, trampar valpisen omkring och mumsar i sig små, små hundgodisar, avsedda för dressyrövningar. Under kampen att riva ner dessa från hallbordet har han lyckats riva ner lite annat smått och gott...

Jag suckar och puttar in tjejhunden i ungarnas rum och bushunden i mitt sovrum. Så fram med papperskorg och dammsugare. Under tiden som jag röjer undan alla skärvor hoppar valpisen som en galning mot dörrhandaget. Han har nämligen kommit underfund med hur man öppnar dörrar. Jag skyndar mig så mycket jag kan och stressen pärlar fram lite här och var.
Jag släpper hund den vilda och dammsuger sedan resten av lägenheten, när jag ändå är på gång. Hinner lagom lova åttaåringen att jag ska "natta henne" så fort jag sorterat tvätten, då följande händer.
Nioåringen: Mamma! Billy sitter fast.
Jag skönjer lätt panik i rösten och ilar till undsättning. Vad får jag se? Jo en 14 veckors herdehund med dubbla halsband. Först sitter det svarta ordinarie i läder, där det brukar, sen som extra grädde på moset, pricken över i eller som en tårta på tårta... sitter det cirkelformade tuggbenet.
Jag: Hur i sjutton gubbar gick detta till?
Barnet: Jag gjorde bara så här...
Hon visar hur hon hållt fram tuggbenet framför nosen på jycken och förklarar hur han själv pressat in huvudet och trätt på sig benet alldeles själv... (fan trot)

Nåväl, optimistisk som jag är av naturen tänker jag att gick den på så går den väl av. Men nix. Hunden sprattlar och är inte sammarbetsvillig. Då tuggbensringen kommer uppåt en bit låter det som om jycken ska kräkas. Jag får en ryslig känsla av att jag ska pressa sönder strupen på honom och avbryter försöket. Benet måste av på annat sätt.
Jag inventerar garderoben efter bra verktyg. Där finns skruvmejslar och mattknivar, hammare och en dålig sekatör. Jag provar sekatören. "
Hahaha, hånar den, trodde du ja. Jag är för klen - pilutta dig."
Jag provar saxen, som ler i mjugg och är för fisförnäm för att ens göra en rispa i cirkeln. Jag känner att det enda som möjligen kan fungerar är en såg.
Har jag någon såg då? Jag gräver och gräver. Och jomenvisst. Till sist hittar jag en såg. Eller det är väl tveksamt om man kan kalla det för en såg egentligen. Den är ca 15 cm och med så små taggar på bladet att det är rent ynkligt. Jag undrar vad man har en sådan såg till. Trots att jag arbetar en lång stund med att såga frenetiskt, samtidigt som valpen försöker äta upp mig med sina vassa små stjärntänder, blir det inte direkt någon djup skåra. Jag inser att ska jag såga mig igenom benet med detta verktyg kommer jag att vara färdig någon gång i morgon bitti. Då kommer jag också ha blåsor i händerna och en axel som inte går att använda på 14 dagar. För att inte tala om vilken panik hunden kommer att befinna sig i.
Nej, jag måste alltså finna en annan såg.

Och dra på trissor. Jag hittar en betydligt större såg, hängande i mitt städskåp. Tänk, inte visste jag att jag hade en sådan. Nu går det som en dans (eller skulle göra det om valpen förstod att vara still) Jag vill ju helst bara såga av det som ska bort och skona mitt husdjurs päls, rygg, nacke, huvud och öron. Lättare sagt än gjort med en otålig liten herdehundspojk. Till sist kan jag i allafall knipsa av den sista biten med sekatören och tror med ett jubel att jag är i mål.
Det blir en kortvarig glädje. Tuggringen går inte alls att töja på utan är lika trång som förut. Jag måste såga av en bit till så att jag kan ta av den i två delar. Det är bara att ge sig på arbetet en gång till. Hundflickan kommer fram och sätter sig och tittar under arbetets gång. Valpen sprattlar och gnäller, biter och vill komma loss.
Då kommer åttaåringen ut från sitt rum:
" Mamma, jag är så trött, nu måste du verkligen natta mig."
Med tillkämpat lugn och mellan sammanbitna tänder förklarar jag för flickan att hon faktiskt får gå och lägga sig bums och att hon absolut inte behöver vänta på mig.
" Nej mamma, du måste natta mig. Jag skriver en saga så länge som du kan läsa för mig."
Till slut lyckas jag få av benet för andra gången och med ett "snäpp" ramlar det i två bitar. Vovven som nyss satt fast och var nära paniken, slänger sig över bitarna och börjar tugga. Alla vedermödor är som bortblåsta.
Själv måste jag genast gå och duscha. Jag undrar i mitt stilla sinna vad han ska hitta på härnäst och om han kommer att kunna tangera detta.

Andra bloggar om: humor, hundliv, valp, barn, familjeliv, bild, vit herdehund