*** För kropp och själ ***

Det är söndag och vilodag.
Delar av familjen valde att ta en skön familjepromenad med hunden, efter att ha ätit en härlig lunch, komponerad av familjens blivande tonåring.
Lunchen som smakade underbart var enkel, gjord på rester och fantasi, samt helt klart godkänd enligt LCHF - tänket.
Vi blev bjudna på strimlad fläskkaré, stekt tillsammans med skivade tomater och bitar av fetaost. Jag hittade öven en skvätt av den jättegoda såsen som vi hade till den hemstekta majskycklingen häromdagen.

Såsen är lika enkel att göra som den är GOD.
Jag använde helt enkelt spadet som blev kvar efter att jag stekt tre majskycklingar, penslade med olivolja samt kryddade med curry, salt och vitpeppar, i ugnen.
Spadet blandade jag med en stor burk creme fraiche och ett par deciliter grädde.

Mätta på riktiga varor och mättade fetter, av naturlig sort, som INTE är farliga, gav vi oss ut i friska luften.

Vill ni få lite mer vetenskapligt belägg för att mättat fett inte alls är så negativt för hälsan som livsmedelsverket tutat i oss under de senaste decennierna, kan ni kika in hos Lars-Erik Litsfeldt ,
för att läsa om hans erfarenheter då han drabbades av diabetes, samt även lyssna till vad han hade att säga på Nyhetsmorgon i TV4 den 22:a januari.
Vill ni veta ännu mer så är Annika Dahlqvist, som arbetat mycket med att sprida LCHF-kostens fördelar aktuell i en artikel i aftonbladet i dag. Bara gå dit och läs!

Då vi bor nära naturen är det ju dumt att inte utnyttja detta faktum, även om jag måste säga att det tog emot något. Fast då vi äntligen fått på alla kläder och laddat kameran kändes det ändå toppenbra. Det är ju extra viktigt att få dagsljus och frisk luft under den årstid som vi dras med nu.

Det är ju inte bara kroppen som ska ha sitt i form av rätt bränsle och motion. Även själen behöver sitt. Och det fick den nu i form av lugnet som den frusna skogen och havsviken gav.
Småtjejerna fnissade mest hela tiden då de drog varandra genom skogen. Även jycken verkade nöjd över att fått som uppgift att fungera som draghund.
På vägen tillbaka tänkte jag på hur pass mycket ork barnen ändå haft och att inte ens den yngsta flickan gnällt om trötthet eller brytit i hop, trots att hon fallit och slagit knät på en sten.
Det var raskt över och hon travade tappert på.
Kan det vara tack maten, som såg till att vi alla slapp blodsockerdippen som brukar komma strax efter lunch, då man äter kohydratrik kost?

Jag kan ju inte säga det säkert.
Men jag är rätt övertygad om att det faktiskt är så.
Barnafadern som brukar skrika efter espresso och vara allmänt gnällig så fort man påbörjat en promenad, var fylld av energi under hela promenaden som faktiskt tog oss två timmar, visade det sig.
Själv brukar jag få bita ihop rejält för att inte visa att:
jag vill hem, jag vill hem, jag vill hem...

Jag har jag bildbevis på att espressomannen tom springer på vägen tillbaka. Det ser ni om inte annat så på rörelseoskärpan...

Andra bloggar om: foto, Annika Dahlqvist, Lars-Erik Litsfeldt, LCHF, livsstil