**** Tack för en underbart vanlig dag ****

När jag var liten älskade jag att lyssna på radio vid lunchtid då för då gick Svensktoppen. En låt som spelades flitigt 1975 var "Tack för en underbart vanligt dag" med Agnetha Fältskog. Den poppade upp när jag satt här och laddade ner dagens bilder från färden till och från Olmed ortopedtekniska vi S:t Göran.

På vägen ner till 4:ans buss träffade vi på denna cykel, som tja, sitter fast alldeles åt fel håll. Jag står alltså inte på huvudet och fotar. Fullt så snurrig är jag inte. Även om jag sen tog buss 4 mot Gullmarsplan och inte mot Fridhemsplan. Det är ju så fiffigt att man kan ta tunnelbanan från Gullmarsplan till Fridhemsplan, byta till Grön linje och åka till Stadshagen. Tja och därifrån går man till Olmed.

På vägen mot Olmed passerar man en backe som har så här fina små rosbuskar som blommar så vackert trots att det är November. Idag var det ju flera plusgrader och kändes nästan mer som vår ute.
Då jag stod där och zoomade in på de vackra blomstren passerade en kvinna som inte kunde låta bli att påpeka "Visst är de vackra!" Jo, de är vackra och sprider värme till den som stannar och tittar. Åtminstone fick de oss att ge varandra ett leende som inte skulle blivit av annars.
Efter att lillstumpan fått gjort sin avgjutning till sina nya ortoser var vi tvungna att se om kaninerna var ute. Det bor nämligen en hel koloni med vilda, svarta små gynnare i slänten bakom ortopeden. Ingen var hemma som det verkade.
Dottern kikade in i ett av hålen och ropade "Hallå!" Men vi blev inte alls inbjudna. Kanske tyckte de vi var något stora och läskiga.
Som tur är finns det ett fik vid stora entrén där man kan få välja något att stoppa i magen.
Jag hittade kaffe. Underbart! Smörgåsen med Ceasarsallad var oxå smaklig.
Lillstumpan var jättehungrig och var absolut tvungen att ha en stor baguette och en mazarin efter det. Och en festis så klart. Det slutade med att vi tog hem baguetten som var gnagd i kanten. Mazarinen orkade hon halva av. Sedan började damen må illa...

Vi skyndade oss hem. Det visade sig att det redan började skymma då vi kom ut, trots att klockan bara var strax efter 15... Jag var bara tvungen att se om jag kunde fånga detta vackra med kameran.

Folk väntade hänsynsfullt på att jag skulle få detta ur att fastna. Kameran sa flera gånger att bilden vara suddig och frågade om jag ville radera. Så då gjorde jag ju det. Försökte tre gånger att hålla kameran stilla tillräckligt länge innan det blev något bild. Man får inte vara darrhänt när man fotograferar på kvällen.

Detta stackars ensamma bananskinn satt på vägen ner till tunnelbanan i stadshagen. Kanske hade dagen inte varit riktigt bra för den stackars frukten. Den såg rätt utsliten ut.
Vi fortsatte hem och stoppade ner lilltjejjen i sängen. Nu sover hon så sött.

Andra bloggar om: foto, bild, nostalgi, ortopeden, vardagsglädje, rosor, fika, barn, ensamhet