söndag 29 mars 2009

*** Fast i snöstormen ***

I fredags var vi utsatta för ett attentat av vädergudarna. Eftersom jag lånat ut lägenheten till ett gäng rara men hyfsat högljudda tonåringar, tog jag med ett par av mina yngre döttrar samt jycken och for ut på landet. Vi skulle besöka en mycket god vän. I Nynäshamn snöade det. Vi hoppades att det skulle vara lite mindre vinteraktigt i Saltsjö-boo dit vi skulle. Det var det INTE.
Det var rena drömvädret-om det varit julafton vill säga...
På vägen ut till den lilla stugan dit vi skulle går det en hög backe. Den backen kom bussen inte uppför. Efter att ha kämpat väl och backat inte mindre än tre gånger, gav chauffören upp. Bussen stod på tvären och alla passagerare fick kliva ur. Vi kämpade i snöyran fram till nästa busshållsplats. Med oss hade vi en rullstol, två flickor och en liten hund. Då vi stått vid hållplatsen en stund började de övriga passagerarna bli upphämtade av sina anhöriga. Några av oss blev kvar. Då det blåste illa och den ena av mina döttrar, klädd i stickad tröja, bröt i hop och trodde att hennes sista stund var kommen, ringde vi efter en taxi. Strax efter kom en taxi farande...och passerade. Efter det kom ett antal välmenande trafikanter, stannade in och berättade att det stod två, sedan tre bussar på snedden i backen, så det var ingen idé att vi väntade, och så fortsatte de i sina uppvärmda goa bilar.
Min nära vän ringde upp taxibolaget. De berättade att deras GPS inte fungerar i snöyra och att den taxin som passerat oss, inte fick ta upp hundar. De skulle försöka fixa en annan taxi till oss.
Nu kände varken jag eller den vårvädersklädda dottern känna våra fötter längre. Det var som att gå på kuddar. Dottern grät och befarade en kommande tåamputation.
Då, kom en hjälte. En busschaufför hade med en osannolik teknik lyckats baxa upp en buss för den hopplösa backen. Hurra!
vi och en kvarvarande ung man ramlade in i bussen. Den översnöade unga mannen log och snorade
"Vilken tur att det kom en buss till slut!"
Ja, det kan man nog säga. Vi hade kunnat stått där och frusit ihjäl utan att någon plockat upp oss, som det verkar. Men man är aldrig så glad som efter en "nära döden upplevelse".
En varm dusch och många filtar senare var vi varma och goa igen och kunde berätta hemska historier om folk som varit utsatta för livsfara – på RIKTIGT.

Bilden ovan har jag fått låna av vår goda vän som också bloggat om denna händelse fast ur ett annat perspektiv. Ni kan läsa hans version här.

Andra bloggar om: ,

4 kommentarer:

synne sa...

Vilken resa alltså.
Tur ni kom hem och in i värmen till slut.
Hoppas ni klarade er från förkylningar och sånt nu.

Här sitter vi med snoriga näsor, onda halsar och torra nästippar efter allt snytande...
Men det går nog över.
Kramen synne og J.

Cattis sa...

Det verkar som om vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Men det är nog bara för att jag äter bacon till frukost ;-)

Bara jag sa...

Men det var en ryslig historia ni råkade ut för... frysa så fötterna domnar bort var det länge sedan jag gjorde. Förr med pjäxorna vi hade på fötterna var det inte ovanligt, tror inte de var så varma i sig.
Jag minns att vi satt med tårna inpetade mellan hålrummen i elementet, allt för att tinas upp.
Det var väl för väl att det finns bussförare som är hjältar i ovädret.
Kram Livsglimtar

Mors Deka sa...

Oj, vad jag ligger efter. Jag har massor att läsa ifatt.

Och OJ, vad snö känns avlägset just nu. Har nyss varit ute på en cykeltur bland vitsipporna.

KRAMEN!

bakgrund