Något helt annat än mat ~ del 1

Häromdagen gjorde jag någonting pinsamt. För vem det är mest pinsamt kan diskuteras.

Då jag skulle kolla hur många besökare jag haft på min blogg dök en förfrågan upp.
Det såg ut som på skärmdumpen nedan. Jag satt med ett glas rött och tänkte att, ja vad fan, det kunde ju vara kul att veta hur min kreditvärdig jag anses vara. Det låg ungefär på "intresseklubben antecknar" nivå. Så jag knappade in personnumret och tryckte på "visa".

Min syster försökte stoppa mig. "det kostar pengar" fick hon ur sig.
Men... det stod inget om det. Kan ni se att det står något pris? Jag fick ett lösenord och fick veta det som jag redan visste. Min kreditvärdighet fick en siffra...
Syster tyckte att det kunde vara kul att få en siffra hon oxå, så hon gjorde likadant.

Veckan efter kom det en räkning på 295 kronor, som ville ha bara för att vi använt deras tjänst. Det var inte gratis alls utan man kunde, om man aktivt sökte, få reda på att det fanns ett pris trots allt. Men då var det för sent. Det kom ingen varning som gjorde det enkelt att stoppa i tid, utan, som jag ser det, handlar det om bondfångeri. Man upptäcker sitt misstag då man redan begått det och känner sig som "lång näsa med stödhjul". Inte vill man erkänna för hela världen att man är så lättlurad?
Det är precis vad sådana företag som kredit.notara.se räknar med. Men jag tror inte att jag är ensam om detta. Jag vägrar att ställa mig i skamvrån. Visst borde väl skammen tillfalla den som luras? Det tycker åtminstonde jag i min medelålders naivitet.
Så nu varnar jag er som läser här för att inte gå på samma grej. Jag kommer blogga vidare om detta då jag tagit reda på mer om företaget och även berätta för er hur det blir med betalningen.

Läs även andra bloggares åsikter om varning, bondfångeri, kredit.notara.se