torsdag 14 maj 2009

Din dumma %&## &%X# unge!

I dag har yngsta dottern teaterpremiär. Det innebar att jag skulle behövt vara klon i morse för att hinna följa henne till Kulturskolan och hennes syster och kamrat till skolan, eftersom tid och rum helt enkelt inte blev förenligt.

Därför räknade jag ut det redan i går kväll. Barnapappan skulle få ta den lilla "dramatenwannaben" till hennes evenemang och fick därför tydliga instruktioner om tid, plats och vad som skulle med. Även flickan fick veta vem som var morgonansvarig och därför skulle anlitas som stöd. Själv tänkte jag ägna mig åt kaffekokning och hundpromenad, för att sedan eskortera de andra damerna till skolan.

Men, det blir inte alltid som man tänkt sig...
Morgonen började med ett "Mamma", som upprepade sig och eskalerade till oanade höjder. Hårdnackat satt jag kvar. Jag menar, man måste ju få gå på toaletten ifred...

Sedan bröt kaoset ut, under tiden som jag satte på kaffe hann barnet förkunna att pappa retas och måste gå bort från sängen och hennes rum, hämta byxor och återigen sluta retas.

Barnapappan hann ropa på hjälp ett oräknat antal gånger. Det var ditten som inte fanns, datten som var slut, och en hel massa viktigt, som han inte kunde hitta, och vad håller hunden egentligen på med??

Jag letade fram ditten som låg i mängd framför näsan på sökaren, hittade minst fem datten och förklarade att hunden, som alla övriga morgnar, ville leka med de ovilliga katterna som var sura och tråkiga och inte svarade på hennes inviter.

Efter att ha förklarat detta knäppte jag selen på den leksugna och gick jag ut med henne så att hon fick kissa i gräset.


När jag återvände in hörde jag min familj redan innan jag öppnat dörren in till lägenheten. Yngsta dottern var arg och krävde att Barnapappan skulle leta fram ett par trosor till henne. Barnapappan i sin tur hade låst in sig på toaletten för att... ja ni vet.

Kaffet var färdigt, så jag delade ut instruktioner om vart trosor fanns att finna, tog mig en kopp java toppad med grädde, satte hörlurarna i laptopen och försökte njuta av min "lugna" morgon.

Ganska snart insåg jag dock att det drog ut på tiden. Därför informerade jag om att teaterflickan skulle gå inom en halvtimme.

Barnapappan smuttade på sitt kaffe och förkunnade att han hade koll på tiden, jodå, de skulle gå 7:30 så det var gott om tid. Trött fick jag korrigera den skäggige, visserligen var tiden rätt, fast det var då de skulle vara på plats, inte lämna hemmet.

"Mamma, mamma, maaaaamaaa!" Här någonstans började dotterns ansiktsfärg bli otäckt röd, då hon krävde uppmärksamhet av någon, lite mer alert person. Hon hittar inte sina byxor och förkunnar bestämt att hon inte kan gå i de strumpbyxor som barnapappan serverat henne. Nej, det håller jag med om. Men, om de bara letar lite i högen med ren tvätt så ska nog allt ordna sig. Barnapappan bläddrar utan mål bland persedlarna, dottern förkunnar åter att pappa retas, för vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte.

Jag berättar för dem att de nu har 20 minuter på sig och ger dottern ett par byxor. Dottern tar surt på sig byxorna, samtidigt som hon i sin tur förkunnar att det är vårt fel, att hon inte kommer att kunna tala på teatern, hon håller på att tappa rösten för att vi är så dumma, vilket får henne att bli tvungen att skrika. Strax därefter flyger hon upp ur soffan och stormar in i sitt rum vrålandes
"gå ut #X€%& katt!" till hankatten som dricker ur hennes lilla akvarium. Katten lommar motvilligt därifrån.

Nu vaknar storasyster upp ur "nintentokoman".
Hon slår bestämt ihop spelet och utbrister "håll %X&€ din dumma #€%& #X&% unge".
Den dumma €%&X #€%& ungen besvarar detta med inte mindre än tre karatesparkar. Jag ber henne att spara dem till slagsmålscenen som kommer att gå av stapeln rätt snart om hon bara blir färdig. Om hon inte skyndar sig kanske scenen blir utan henne, vilket vore synd då hon verkligen fått in bra snits just på detta moment. Övning ger färdighet...

Storasyster undrar hur länge hon ska "mikra" kycklingen, som ska med som matsäck på dagens skolutflykt. Det tar en stund att få henne att förstå att hon inte ska "mikra" kycklingen alls eftersom den kommer hinna kallna igen, långt innan hon ska äta lunch i gröngräset och att det enda som uppvärmningen kommer att bidra till, är lyckliga bakterier.

Teaterflickan frågar sju gånger på raken om hon får dricka upp sin festis bums, istället för efter föreställningen. Den är kall och god nu men hinner bli varm innan hon får dricka den. Jag säger nej lika många gånger som hon frågar.

Barnapappan undrar vilken tid de skulle gå...

Storasyster upptäcker att hon fått blommor i sitt fönster och kräver genast att jag tar bort dem, trots att de stått där i tre dagar redan utan att hon noterat detta. Hon vill ha utrymme i sitt rum så några blommor i fönstret får då rakt inte plats. Tydligen har jag tagit hennes byxor också, för de ligger inte kvar där hon lade dem, på golvet intill badkaret. Det stämmer så bra så. Jag räddade dem under drunkningsdöden och sedan i går ligger de vilsamt slängda över en fåtölj och väntar på att hon ska ta dem i bruk.

Barnapappan får veta att han måste gå med "sitt" barn nu.

Barnet skriker mammaaaaaaa!
Jag visar henne jackan som hänger på stolen, där den hängt sedan igår, trots att jag bad henne att hänga den på kroken i hallen.

Fem minuter efter deadline står barnapappan leende i vardagsrummet och förkunnar att, de går nu, samtidigt som han ser ut som om han väntar på beröm.

Lugnet lägger sig. Det är bara jag och dotter två kvar

Hon "ska bara" gå på toa, sejva (hur tusan stavar man detta nysvenska ord?) spelet, packa matsäcken, nej det gjorde hon inte innan, hon bara planerade inför detta moment.

Den stress som vibrerar i hemmet hinner i lägga sig under tiden som hon fixar. Jag börjar le för mig själv, samtidigt som jag tänker att, vad gjorde jag utan denna man och dessa barn. De är trots allt en ständig källa till inspiration.

Då fastnar jag med fingrarna i kaffekoppen och innehållet rinner ut över vardagsrumsbordet och även över allt detta blandade bråte, som av någon outgrundlig anledning, ligger där och skräpar...

Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

Anita sa...

Ibland är det himmelskt skönt att all mina 5 är över 20 och utflugna för länge sedan, men minnet lever kvar och det är ju precis så här det var.....

Cattis sa...

vissa saker ändras inte, mao ;-)

synne sa...

Och detta var en bara några timmar på morgonen.....
vad ska man säga....
Kramen Synne.


Har läst de andra inläggen.
Är lite trött just nu så jag orkar inte kommentera alla. Så jag återkommer om de.
Säger god natt nu, det tar att vara på kick off...
sussa gott.

bakgrund