onsdag 15 april 2009

En "arg mammas" syn på hur skolan fungerar

En av mina döttrar, nummer fyra i barnaskaran, har ont i magen. Hon har haft det i flera dagar nu.
I morse började jag "gräva" lite i sjukdomen eftersom den inte vill ge med sig. När man varit illamående i tre dagar, utan att kräkas, ätit stekta ägg och varit sugen på glass, börjar symptomen kännas märkliga.

Under tiden som jag handräckte den morgontrötta nr. fem, utspelade sig följande samtal mellan mig och den "sjuka".
Jag: - "Är det något som inte bra i skolan, något som gör att du inte vill gå dit?"
Dotter nio år: - "Det finns väl inga barn som vill gå till skolan?"
Jag (försöker dölja min förvåning): - "Är det inte? Hur kommer det sig?
Dotter: -"Det är ju stå stökigt i skolan och alla skriker och bråkar." (hon räknar upp ett antal pojkar i klassen som inte lyssnar på fröken trots att hon säger till dem gång på gång)

Under tiden som jag promenerar med lillasyster till skolan funderar jag.
Jag funderar på hur det kommer sig att det nästan alltid är pojkarna som sticker ut och stökar i skolan och flickorna som blir störda. Naturligtvis är det en generalisering, men en som jag uppfattar, enligt egen erfarenhet, tyvärr stämmer rätt väl. Jag funderar på om det beror på att pojkar och flickor är biologiskt olika eller om det har med uppfostran att göra.
Varför diagnostiseras pojkar med bokstavsdiagnoser oftare än flickor?
Hur kommer det sig att skolan inte lyckas få arbetsro till alla elever?
Är det gruppens storlek det är fel på, är det pedagogiken, föräldrarnas fel eller någonting helt annat.
En sak är som jag har en åsikt om är att det finns för lite män i skolan. Skolan är alltför teoretiskt inriktad och skulle tjäna på att lägga mer fokus på att få balansera upp teori med praktik. Människor har olika talanger och olika lärostilar oavsett om vi talar om barn eller vuxna.


Jag är arg som mamma till flickor som inte får arbetsro i skolan och som genom åren använts som "hjälpredor" för lärarna, som gärna sätter dem bredvid stökiga pojkar för att få en lugnande inverkan på dessa, på bekostnad av flickornas egen chans att ta till sig undervisningen.
Jag är arg som mamma till en gosse med diagnos, som kämpat sig igenom skolan, med hjälp av en fantastisk assistent, kämpande mamma, viss tur och viss motgång.
Jag är tacksam och stolt för att han klarat sig så bra som han gjort.
Jag är frustrerad över dem som han "stört" på vägen dit, även om jag inser att han haft det relativt bra genom sin skoltid. Därmed inte sagt att den varit friktionsfri eller utan törnar för självförtroendet.

Nu tassar jag in i klassrummet, för att byta några ord med lärarinnan till den olustiga dottern, som förhoppningsvis tagit sig i kragen därhemma och hoppat in i duschen vid det här laget.
Fröken ser väldigt förvånad ut, då jag berättar vad dottern därhemma har bekymmer med. Enligt fröken är det god arbetsro i skolan.
Det är aldrig några problem, konflikter eller hög ljudnivå i klassen.
Där någonstans har hon tappat mig. Det låter så fantastiskt så det är bara inte sant. Och i och med dessa påståenden har hon även indirekt påstått att min dotter råljuger.

Det tror inte jag. Jag har nämligen hört fröken skälla på en elev i korridoren. Så jag vet att det förekommer och jag vet att hon kan. Jag vet inte vad det gällde, och jag säger inte att det inte var befogat. Men att den eleven inte var vatten värd, det var helt klart.

Jag kan förstå att man blir stressad som lärare om man blir kritiserad av föräldrar och säger saker i "all hast" utan att tänka efter, att man helt enkelt hamnar i försvarsställning. Saken är dock den att jag tror mig inte ha varit aggressiv på något sätt, samt att läraren i fråga har många års erfarenhet som lärare.
Då jag sen hör fröken hävda att "alla eleverna trivs i klassen" tänker jag, att om jag varit i hennes sits, skulle jag ha bitit av mig tungan där. Hur klyschig får man vara? Uppenbarligen står det just nu en bekymrad mamma, till en flicka som kanske inte tillhör dessa "alla" framför henne.

Skolan har debatterats i medier genom alla år eftersom det är en sådan hjärtefråga. Nu senast är det skolminister Jan Björklund som vill uppfylla det "oavisliga kravet" på en lugn och trygg miljö i skolan genom mer disciplinära åtgärder för elever som är stökiga. Det handlar om att ge mer makt till lärare och rektorer. De ska ha möjlighet att utdela repressalier i form av skriftliga varningar och även avstängning av elever som stökar.
För mig låter det väldigt underligt. Vi har skolplikt i landet. Först ska vi se till att eleverna kommer till skolan oavsett om de vill eller inte. De måste dit. Sen när de inte anpassar sig till systemet, eller är det systemet som inte är anpassat till dem? När de reagerar på olika mindre bekväma sätt, då får de inte gå dit. Är inte det ett praktexempel på dubbelt budskap. Enligt skollagen är skolan till för alla elever. Barn i behov av extra stöd har rätt till det. Åtminstone i teorin.

Jag saknar diskussionen om pedagogiken, storleken på klasserna, vad som ska göras åt de barn som behöver extra stöd, de barn som är utåtagerande/inåtvända på grund av funktionshinder, usla hemförhållanden eller vad det än må vara.
Det går inte att straffa fram empati.
För visst är det väl i grund och botten det resultatet vi vill ha, empatiska vuxna människor som kliver ut i samhället då skoltiden är över?
För att nå det målet måste vi även ge möjlighet till tid att lära sig hantera konflikter, sociala koder, att tala om saker som händer på rasten, hur man visar varandra hänsyn etc.
Detta är ett ämne som jag tycker borde införas i skolan och som är viktigare än alla andra basämnen. Ett ämne som skulle gagna alla elever. Kanske skulle vi kunna kalla det sociala färdigheter eller EQ?

En annan aspekt som är viktig i sammanhanget är skolmaten. Den som inte får kosta och helst ska lagas centralt. Den som eleverna ska komplettera med lättmjölk och margarin.
Jag tror inte att man löser hela skolproblematiken med att servera fullvärdig mat. Däremot tror jag att man kan få märkbara vinster både på inlärning och beteende om barnen serveras bra mat. Med bra mat menar jag mat med den naturliga fetthalten kvar och utan tillsatser. Den mat som serveras till barnen nu ger koncentrationsstörningar, dels på grund av de tillsatser som ofta finns i, de dåliga näringsvärdet som den har, samt de blodsockersvängningar som den orsakar, då den är kolhydrat rik och fettsnål. Många barn äter inte ens av den. Och, ja, nu generaliserar jag igen. Det finns säkert en och annan skola som har bra mat. Det stora flertalet har det dock inte.

Jag har nyligen insett att jag surfar runt alltmer på politiska bloggar. Jag reagerar då över att en del av innehållet i bloggen, ofta är aspekten att det är någon annat politiskt partis förslag som lett till de missförhållanden som råder.
Ändå hittar jag intressanta blogginlägg med åsikter som matchar mina, oavsett vilken partitillhörighet som innehavaren påstår sig ha. Det får mig att undra vilken partitillhörighet jag själv eventuellt har, samt om det egentligen spelar någon roll? I stället för att fokusera på vad det andra partiet gör för fel bör man välja att samarbeta över partigränserna för att få ordning på denna så viktiga fråga.

Om någon skummar igenom detta inlägg kanske den personen får uppfattningen att jag alltid är en "arg mamma". Så är definitivt inte fallet. Jag är en mamma som fått jobba mycket på olika sätt för att mina barn ska få tillgång till sina rättigheter och därmed varit tvungen att ta till min ilska som hjälp. Vanligtvis är jag rätt nöjd med livet och med den skola som vi har i Sverige. Jag inser att vi är privilegierade internationellt sett.
Men ska vi förbättra skolan, vilket alltid är strävansvärt, så inte är det genom disciplinära åtgärder.

Andra bloggar som tar upp ämnet:
MinaModerataKarameller Aha kan man få ledigt... Röda Mamö Björklund går fel väg Jinge Om Sahlin är en katastrof, vad är då Björklund? Svensson Hårda straff i skolan hjälper ingen

Vad media säger om saken:
Expressen, SvD, SvD2, SvD3, BLT DN

intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , ,

5 kommentarer:

Anders_S sa...

Ja, man undrar ju var den seriösa diskussionen är. Björklund står ju inte direkt för den.

Men den finns, i lärartidningar och pedagogiska tidningar som jag får ta del av då min fru är rektor

Charlotte sa...

Fler lärare, mindre grupper och bättre mat? Kanske det löser problemen till viss del. Jodå, jag är också en mamma som fått kämpa för rättigheter, rättigheter som vi ibland fått, ibland inte eller på helt fel vis. Jag är mamman som gråtit i telefon, jag är mamman som närpå höll på att gå under när allt urartade. Jag är mamma till en son som mobbats. Mamma till en son som anklagats för det värsta som någon kan bli anklagad för på grund av en uppsats som byggde på en kusins uppleveleser under en skolmassaker i Finland. Allt på grund av missförstånd. Jag har kämpat för en son med läs och skrivsvårigheter, jag är mamman som ska vara tacksam enligt grundskolan att sonen fick diagnos - det var jag som tvingade skolan att skriva remiss. Jag är mamman som idag upplever att sonens stödundervisning inte är vatten värd - jag är mamman som inte orkar mer. En vuxen son med vuxet ansvar - vem ska kämpa nu?
Nej, skolan är inte vad jag förväntar mig, har aldrig varit. Flickor? Att de inte får diagnos beror nog på att de vänder inåt - de kan nog upplevas som snälla och goa när de i självaverket har en bokstavskombination. Den tysta flickan märks inte och det har nog alla lärare i alla tider upplevt som något bra. Jag har jobbat i skolan, jag har sett med mina "outbildade ögon, dvs jag är inte lärare" jag har sett vad som händer på alla plan, i skolkök, i klassrum och fritids... jag har sett det genom en mammas ögon. Mycket har varit bra med mycket har varit så dåligt att jag är rädd för att vi kommer att få en framtid av vuxna som inte vet hur man uppför sig och tar hänsyn. Jag har sett barn hota sina kompisar allt under skratt från lärare, som inte tog det på allvar. Lite skämt får man tåla. Nej, säger jag inte när skämten går ut på att döda sin kompis, att märka med lappar "imorgon är du död". barnen var 7 år gamla. Jag har sett klasser splittrats, klasser med över 30 barn när de går i 2:an... lärare som är duktiga som får sparken för att de kan och vill kämpa för eleverna. Lärare vars undervisning kostar för mycket.
Om du nu är lärare som läser min kommentar till Cattis inlägg, tänk då på att jag bara är mamma, eller bara och bara jag är MAMMA med stora bokstäver. Det jag upplevt genom många år alltfrån det jag själv började första klass en gång på 60-talet till att mina egna tog sina första steg i skolans värd under 90-talet är helt och hållet mina egna upplevelser och syn på skolan. Jag tror det säkert finns många bra skolor, men handen på hjärtat är det inte så att har man ett barn med små eller stora avvikelser hamnar man inte då utanför ramarna och bli till ett problem för skolan? Om alla är lika håller sig inom ramarna - hallelulleja skolan fungerar! Utan prolem och utan att behöva ta ställning till "hur löser vi detta".
Jag ger inte mycket för dagens skola tyvärr och knappt något alls för den jag själv gick i. Inte var det något bättre då, inte för en som var tyst och blyg. Hörs man inte finns man inte! Så enkelt är det.
Nu spårade jag nog helt ur...

Cattis, stackare tandläkaren!! Hua!!! Jag lider med dig. Jag ska dit om en månad och har ingen aning om hur jag ska lyckas undvika den konfrontationen IGEN... finns det något i denna värld som får mig att må dåligt är det tandläkare.

Angel.Pearls sa...

Intressant blogg jag hittat här! Som förälder har man många frågor om barnens skolgång och skolans ledning..Mycket energi har jag lagt ner (i olika frågor)för att få svar,förbättringar och diskussion med beslutsfattare i skolan..Det har för det mesta givit goda resultat!Ha en bra dag//Eva

Anonym sa...

Jättebra! Jag håller med dig och tycker inte att du verkar arg utan mer vettig. Fy va synd det är att det ser ut som det gör idag. När jag gick i grundskolan (1992-2001) fick vi lära oss hur man skulle behandla varandra och vi blev inte stökiga. Jag märkte däremot att de sista åren i grundskolan verkade ansvaret för att lära ut social kompetens i skolan förts över till antimobbinggrupper som Friends. Vems idé var det? Kanske trodde skolorna att det bara var att skaffa antimobbing-representanter så vart det klart!

Cattis sa...

Anders:
Ja, det diskuteras mycket i lärartidningarna. Kanske lite för mycket emellanåt, även om det behövs.

Sen måste det ju även finnas tid för barnen. Det är en avvägning.

Pedagogiken behöver förankras hos politikerna, så att det ges bättre möjligheter för pedagogerna att göra ett bra jobb.

Det finns oerhört många bra pedagoger, och en hel mängd dåliga...

Jag har erfarenhet av båda sorter både från "utsida och insida"
Det är ett krävande jobb, inget snack om den saken.

charlotte:
Det här kan man göra ett till inlägg på tror jag, eller nästan en hel blogg. Finns nog inget som engagerar som barnen, särskilt de som har haft det extra tufft.
Kanske vi skulle ta en fika någon gång?

Angel Pearls: Tack!
Jag har blandade erfarenheter. Oftast har det gett gott resultat, ibland inte. Ibland har mödan varit större än resultatet ibland har resultatet varit över förväntan. Grejen är att man ALDRIG får ge sig :-)
Kikar in hos dig strax.

Anonym: Intressant kommentar. Jag gick i skolan för betydligt längre sen än du. Men som jag minns det lade våra lärare ner mycket tid på diskussioner. Ibland om det hänt något i skolan eller i omvärlden ändrade hon lektionen så att det handlade om det i stället. MYCKET bra. Vet inte om man gör så i skolan nu? Blir allt mer nyfiken på att vara med mina barn i skolan och observera. Får ta tag i det.

bakgrund