En "arg mammas" syn på hur skolan fungerar

En av mina döttrar, nummer fyra i barnaskaran, har ont i magen. Hon har haft det i flera dagar nu.
I morse började jag "gräva" lite i sjukdomen eftersom den inte vill ge med sig. När man varit illamående i tre dagar, utan att kräkas, ätit stekta ägg och varit sugen på glass, börjar symptomen kännas märkliga.

Under tiden som jag handräckte den morgontrötta nr. fem, utspelade sig följande samtal mellan mig och den "sjuka".
Jag: - "Är det något som inte bra i skolan, något som gör att du inte vill gå dit?"
Dotter nio år: - "Det finns väl inga barn som vill gå till skolan?"
Jag (försöker dölja min förvåning): - "Är det inte? Hur kommer det sig?
Dotter: -"Det är ju stå stökigt i skolan och alla skriker och bråkar." (hon räknar upp ett antal pojkar i klassen som inte lyssnar på fröken trots att hon säger till dem gång på gång)

Under tiden som jag promenerar med lillasyster till skolan funderar jag.
Jag funderar på hur det kommer sig att det nästan alltid är pojkarna som sticker ut och stökar i skolan och flickorna som blir störda. Naturligtvis är det en generalisering, men en som jag uppfattar, enligt egen erfarenhet, tyvärr stämmer rätt väl. Jag funderar på om det beror på att pojkar och flickor är biologiskt olika eller om det har med uppfostran att göra.
Varför diagnostiseras pojkar med bokstavsdiagnoser oftare än flickor?
Hur kommer det sig att skolan inte lyckas få arbetsro till alla elever?
Är det gruppens storlek det är fel på, är det pedagogiken, föräldrarnas fel eller någonting helt annat.
En sak är som jag har en åsikt om är att det finns för lite män i skolan. Skolan är alltför teoretiskt inriktad och skulle tjäna på att lägga mer fokus på att få balansera upp teori med praktik. Människor har olika talanger och olika lärostilar oavsett om vi talar om barn eller vuxna.


Jag är arg som mamma till flickor som inte får arbetsro i skolan och som genom åren använts som "hjälpredor" för lärarna, som gärna sätter dem bredvid stökiga pojkar för att få en lugnande inverkan på dessa, på bekostnad av flickornas egen chans att ta till sig undervisningen.
Jag är arg som mamma till en gosse med diagnos, som kämpat sig igenom skolan, med hjälp av en fantastisk assistent, kämpande mamma, viss tur och viss motgång.
Jag är tacksam och stolt för att han klarat sig så bra som han gjort.
Jag är frustrerad över dem som han "stört" på vägen dit, även om jag inser att han haft det relativt bra genom sin skoltid. Därmed inte sagt att den varit friktionsfri eller utan törnar för självförtroendet.

Nu tassar jag in i klassrummet, för att byta några ord med lärarinnan till den olustiga dottern, som förhoppningsvis tagit sig i kragen därhemma och hoppat in i duschen vid det här laget.
Fröken ser väldigt förvånad ut, då jag berättar vad dottern därhemma har bekymmer med. Enligt fröken är det god arbetsro i skolan.
Det är aldrig några problem, konflikter eller hög ljudnivå i klassen.
Där någonstans har hon tappat mig. Det låter så fantastiskt så det är bara inte sant. Och i och med dessa påståenden har hon även indirekt påstått att min dotter råljuger.

Det tror inte jag. Jag har nämligen hört fröken skälla på en elev i korridoren. Så jag vet att det förekommer och jag vet att hon kan. Jag vet inte vad det gällde, och jag säger inte att det inte var befogat. Men att den eleven inte var vatten värd, det var helt klart.

Jag kan förstå att man blir stressad som lärare om man blir kritiserad av föräldrar och säger saker i "all hast" utan att tänka efter, att man helt enkelt hamnar i försvarsställning. Saken är dock den att jag tror mig inte ha varit aggressiv på något sätt, samt att läraren i fråga har många års erfarenhet som lärare.
Då jag sen hör fröken hävda att "alla eleverna trivs i klassen" tänker jag, att om jag varit i hennes sits, skulle jag ha bitit av mig tungan där. Hur klyschig får man vara? Uppenbarligen står det just nu en bekymrad mamma, till en flicka som kanske inte tillhör dessa "alla" framför henne.

Skolan har debatterats i medier genom alla år eftersom det är en sådan hjärtefråga. Nu senast är det skolminister Jan Björklund som vill uppfylla det "oavisliga kravet" på en lugn och trygg miljö i skolan genom mer disciplinära åtgärder för elever som är stökiga. Det handlar om att ge mer makt till lärare och rektorer. De ska ha möjlighet att utdela repressalier i form av skriftliga varningar och även avstängning av elever som stökar.
För mig låter det väldigt underligt. Vi har skolplikt i landet. Först ska vi se till att eleverna kommer till skolan oavsett om de vill eller inte. De måste dit. Sen när de inte anpassar sig till systemet, eller är det systemet som inte är anpassat till dem? När de reagerar på olika mindre bekväma sätt, då får de inte gå dit. Är inte det ett praktexempel på dubbelt budskap. Enligt skollagen är skolan till för alla elever. Barn i behov av extra stöd har rätt till det. Åtminstone i teorin.

Jag saknar diskussionen om pedagogiken, storleken på klasserna, vad som ska göras åt de barn som behöver extra stöd, de barn som är utåtagerande/inåtvända på grund av funktionshinder, usla hemförhållanden eller vad det än må vara.
Det går inte att straffa fram empati.
För visst är det väl i grund och botten det resultatet vi vill ha, empatiska vuxna människor som kliver ut i samhället då skoltiden är över?
För att nå det målet måste vi även ge möjlighet till tid att lära sig hantera konflikter, sociala koder, att tala om saker som händer på rasten, hur man visar varandra hänsyn etc.
Detta är ett ämne som jag tycker borde införas i skolan och som är viktigare än alla andra basämnen. Ett ämne som skulle gagna alla elever. Kanske skulle vi kunna kalla det sociala färdigheter eller EQ?

En annan aspekt som är viktig i sammanhanget är skolmaten. Den som inte får kosta och helst ska lagas centralt. Den som eleverna ska komplettera med lättmjölk och margarin.
Jag tror inte att man löser hela skolproblematiken med att servera fullvärdig mat. Däremot tror jag att man kan få märkbara vinster både på inlärning och beteende om barnen serveras bra mat. Med bra mat menar jag mat med den naturliga fetthalten kvar och utan tillsatser. Den mat som serveras till barnen nu ger koncentrationsstörningar, dels på grund av de tillsatser som ofta finns i, de dåliga näringsvärdet som den har, samt de blodsockersvängningar som den orsakar, då den är kolhydrat rik och fettsnål. Många barn äter inte ens av den. Och, ja, nu generaliserar jag igen. Det finns säkert en och annan skola som har bra mat. Det stora flertalet har det dock inte.

Jag har nyligen insett att jag surfar runt alltmer på politiska bloggar. Jag reagerar då över att en del av innehållet i bloggen, ofta är aspekten att det är någon annat politiskt partis förslag som lett till de missförhållanden som råder.
Ändå hittar jag intressanta blogginlägg med åsikter som matchar mina, oavsett vilken partitillhörighet som innehavaren påstår sig ha. Det får mig att undra vilken partitillhörighet jag själv eventuellt har, samt om det egentligen spelar någon roll? I stället för att fokusera på vad det andra partiet gör för fel bör man välja att samarbeta över partigränserna för att få ordning på denna så viktiga fråga.

Om någon skummar igenom detta inlägg kanske den personen får uppfattningen att jag alltid är en "arg mamma". Så är definitivt inte fallet. Jag är en mamma som fått jobba mycket på olika sätt för att mina barn ska få tillgång till sina rättigheter och därmed varit tvungen att ta till min ilska som hjälp. Vanligtvis är jag rätt nöjd med livet och med den skola som vi har i Sverige. Jag inser att vi är privilegierade internationellt sett.
Men ska vi förbättra skolan, vilket alltid är strävansvärt, så inte är det genom disciplinära åtgärder.

Andra bloggar som tar upp ämnet:
MinaModerataKarameller Aha kan man få ledigt... Röda Mamö Björklund går fel väg Jinge Om Sahlin är en katastrof, vad är då Björklund? Svensson Hårda straff i skolan hjälper ingen

Vad media säger om saken:
Expressen, SvD, SvD2, SvD3, BLT DN

intressant?
Andra bloggar om: politik, Jan Björklund, skolan, regeringen, diciplin, pedagogik, empati, skolmat