När mamma var på rymmen...

... eller revbensbjälen som aldrig kom till ugnen (förslag från min nioåriga dotter)
I torsdags var jag på rymmen. Ibland måste man bara få lämna barn, disk och ansvar. En av mina nära vänner hade föreslagit ett besök vid Hamburger börs med efterföljande show.

Innan jag släppte ansvaret helt lämnade jag instruktioner till den 19-åriga sonen.
Dagen till ära tänkte jag att han skulle få laga middag till sig och småsyskonen. I kylskåpet låg ett par kilo råa, tjocka revbensspjäll. Ibland behöver man en utmaning för att växa, tänkte jag. Dessutom hade jag bråttom för att inte missa tåget.
Jag satt i mina egna tankar och kikade ut genom tågfönstret och njöt av vårsolen som silades genom smutsränderna. Då tåget närmade sig Skogås, skar en hemsk mobilsignal genom den relativa tystnaden. Min näst yngsta dotter sjöng falskt någonstans i min handväska. Bara att gräva fram den bland lypsyl och hundbajspåsar var ett företag. Stressen avtog dock något, då jag lyckades hitta, inte bara mobilen, utan även rätt knapp för att få tyst på oljudet och kunde svara. Ett förrädisk lugn hann knappt mer än infinna sig, då rösten i andra ändan förkunnade att det brann därhemma. Personen som informerade mig om detta befann sig i Norge.
Tur att man fattar snabbt alltså. Så här hängde det ihop:
Sonen hade ringt sin matlagningskunnige far, boendes en bit in i vårt grannland, för att få stöd i hur han skulle få grisbiten ätlig. Instruktionerna började med att ugnen skulle på. Sonen satte den på max och återvände till sin dator för att invänta att den lilla röda lampan skulle slockna.
Efter en stund började småsyskonen notera att det luktade illa. De hovrade runt ugnsluckan, sniffandes likt blodhundar, innan de uppmärksammande storebror på situationen. Han fick slita sig från sitt WOW spelande och kunde också konstatera att det luktade obehagligt. Han kikade in genom glasluckan och enligt minsta systerna sa han följande:
" Å fy fan det brinner i ugnsjäveln" (kan tillägga att det språket har jag inte lärt honom)
Sedan öppnade han ugnen och enligt vittnesuppgift slog lågorna ut, innan röken följde efter, kvävde lågorna samt fick brandvarnaren att gå igång. Sonen slog av ugnen, lät luckan stå öppen för att vädra ut och gav sig på brandvarnaren. Kreativ som han är slog han på den med skärbrädan, så att den trillade ner och därmed blev det tyst i lägenheten. Någonstans där kände han att han måste ringa någon och be om hjälp. Så han ringde återigen sin far i Norge. Bonusmamman passerade, snappade situationen och ringde mig. Efter att jag instruerat om att fönster och balkongdörren skulle öppnas, spisen låtas bli och pizza inhandlas till middag, avslutade vi samtalet.
Jag hade lagom hunnit trycka på röd lur så sjöng dottern högt och falskt igen. Jag tryckte på grön lur och fick samma dotter live i örat. Hon berättade dramatiskt om att bostaden var rökfylld och att barnen legat på golvet för att inte bli rökförgiftade, ty det hade de lärt sig då de varit på besök hos brandkåren med skolan. Dessutom hade just en av katterna rymt genom springan i balkongen och befann sig nu hos grannen i porten bredvid.
Jag ringde till min syster som bor i närheten och hon lovade att omgående fara över till mitt härjade hem. Under tiden som jag väntade på att hon skulle ringa upp hann jag tugga ner alla mina naglar. En sådan tur att jag inte hunnit klippa dem, för vad skulle jag då ha sysselsatt mig med?
Min ständigt coola syster berättade muntert att, johodå, nog var lägenheten tillräckligt rökfylld för att det skulle varit motiverat att kräla på golvet. Men sedan alla fönster och dörrar öppnats av barnen försvann röken i snabb takt, så de skulle nog klara sig utan men. Sonen hade just gått för att köpa pizza och katten var återlämnad av grannen. För övrigt tyckte min syster att jag skulle ha en trevlig kväll.
Vad kan man göra annat än att följa så goda råd?

Under tiden som gick åt för att möta upp mitt sällskap och promenera till Hamburgerbörs var dramat för länge sedan glömt. Minnet är bra men kort, vilket är en klar fördel för nerverna emellanåt. För säkerhetsskull beställde jag ändå ett glas vin till maten. Det kostade 69 kr och var bara fyllt till hälften. Jag bet mig i tungan och tänkte att det räcker säkert hela kvällen ändå, tack vare min lchf diet. Och tänk, med stöd av en flaska källvatten så gick det faktiskt galant.
Jag lade möda vid att vid att vara krävande gäst på annat sätt.

Jag: "Är bearnésåsen lagad från grunden?"

Servitrisen artigt: "Ja, absolut."
Jag: "Är det smör eller margarin i smördegen?"
Servitrisen fortfarande leende om än något ansträngt: "Jag vet inte, vill du att jag ska fråga?"
Jag, mycket artigt: "Ja tack!"

(jag menar med de priser som de har på Hamburgerbörs...)

Så skönt det var att få sitta i lugn och ro, prata utan att bli avbruten en enda gång och bara vänta på att bli serverad.
Lugn och ro förresten. Det spelades orientalisk musik i högtalarna, som varierade mellan att vara trevligt exotisk och fruktansvärt uppstressande. Under en av de mest frustrerande styckena började jag fundera på om musiken fanns där för att man skulle bli så irriterad att man började besöka baren för att fylla på med alkoholhaltiga drycker i avtrubbande syfte. Så kom det ett mer harmoniskt stycke och då kom insikten från klar himmel. Naturligsvis fanns musiken där för att utjämna ljudmattan som blir, då många människor sitter i en stor sal och med påföljd att många konversationer uppstår samtidigt. Om inte ljudmattan varit där och varit jämn skulle vi ju riskerat att bli störda av att råka höra någon bordsgrannes konversation eller än värre råka skrika ut något pinsamt i ett volymsskifte. Den orientaliska musiken som varken har början eller slut är verkligen idealisk för ett sådant syfte!

Då maten äntligen blir serverad är det av en annan servitris och det går väldigt fort. Jag får inte en chans att fråga om hur det nu hängde ihop med smör/margarindegen...
Då mitt sällskap framhärdade i att vara missnöjd med att han fått för lite potatisgratäng, trots att jag erbjöd honom min eftersom den såg ruskigt kolhydratsstinn ut, vinkade vi till oss vår originalservitris, varvid detta i mitt tycke, nästintill pinsamma samtal utspelade sig.

Mitt sällskap: "Vad beställde jag?"
Servitrisen: "Biff angus med potatisgratäng"
Mitt sällskap med en svepande gest: "Och var är potatisgratängen?"
Servitrisen med en gest mot skålen intill min tallrik: "Där..."
Mitt sällskap, nu med ett uns av triumf i tonen: "Den är hennes!"
Servitrisen, med en liknande, knapp skönjbar triumf i sin: "Den är för två!"
Mitt sällskap:" Så man får alltså två skedar var?"
Nu blev maktkampen för påtaglig för mig.
Jag: "Den räcker till oss båda, jag ska ändå inget ha"
Servitrisen, nu något mer avspänd: "Vill du kanske beställa en gratäng till?"
Mitt sällskap, nu med något snål min: "Nej tack"
Och här tror förmodligen servitrisen att det är dags att ägna sig åt någon annan gäst och bereder sig för att lämna den hungrige gästen. Då ...
Jag: "Var det smör eller margarin i smördegen?"
servitrisen med en väl dold suck: "Jag glömde fråga, jag kan gör det nu, om du vill?"
Jag: "Ja tack"
(Ja, vaddådå? Har ni kollat in priserna på Hamburgerbörs...?)
Servitrisen försvinner raskt in i köket och kommer rätt snart tillbaka. Lättnaden lyser som en gloria kring henne då hon förkunnar:
"Det är smör i smördegen!"
Jag ger henne tummen upp och bestämmer mig för att ge henne bra med dricks.

Så började då showen till slut. Om den kan jag säga följande:
Eftersom jag varit något introvert, då mitt sällskap frågade mig om jag ville följa med på äventyr, hade jag svarat ja, utan att var medveten om att det var Joe Labero som var underhållningen. Kan kanske tyckas märkligt, men har man proffesors gener i sig så har man...
Jag upptäckte alltså detta då biljetterna var bokade och då kan man ju inte gärna backa ur, även om man har fördomar mot trollkonstnärer, magiker och liknande trams.
Med tanke på detta måste jag nog ge mister Labero med beröm godkänt, för han bjöd faktiskt på en riktigt trevlig föreställning!
På vägen hem satt jag och småfnissade åt detta:
Labero till en gäst: "Har du trevligt?"
Gästen: "Jaa...?"
Labero: "Tala gärna om det för ditt ansikte"

Ha en riktigt trevlig lördagskväll ~ nu ska jag ta ut mina revbensspjäll ur den nyskurade ugnen.

Andra bloggar om: krönika, drama, brand, revbensspjäll, humor, smördeg, Joe Labero, Hamburgerbörs