Från mitt perspektiv som samhällsmedborgare sammanfattar jag det så här:
Vi måste spara och ta ansvar för vårt budgetunderskott. Butgetunderskottet beror till stor del på regeringens skattesänkningar. Jag läser att inte mindre än 80 miljarder kronor har försvunnit som en konsekvens av detta.
Nu ska det bort tjänster inom vården, skolan får ingen utökad budget osv.
Arbetslösheten är rekord stor.
Hur påverkar det just Dig, frågar man som vanligt i pressen. För det är alla väldigt intresserade av.
Det har jag ingen större uppfattning om. Jag tycker att livet rullar på genom regeringsskiften, hög- och lågkonjunktur. Jag har haft mer eller mindre god ekonomi. Det är ändå andra värden som är livskvalité för mig.
Att mina barn har det bra är exempelvis en viktig faktor.
Om det kan jag skriva mycket. Men nu ska inte detta inte bli en doktorsavhandling, utan bara ett simpelt blogginlägg, om det som ligger mig närmast här och nu och som handlar om ett resursslöseri som helt klart bara är den berömda toppen av isberget.
Jag har en son och nu tänker jag dela med mig en liten bit av hans öde till er. Han har ett funktionshinder som benämns Asperger syndrom. Det betyder bland annat att han har svårt med sociala kontakter och att han är enormt stresskänslig.
Förutom det är han en ansvarsfull kille på 19 år. Han har fast arbete och vill flytta hemifrån. Eftersom han tillhör LSS-lagen har han rätt till lite starthjälp. För honom innebär det att han har en bostad som väntar på honom sedan ett par månader tillbaka, och som är kopplad till visst boendestöd. Allting är klart. Han har lämnat papper på diagnos.
När dett visade sig inte vara tillräckligt underlag ordnade han fram (läs jag) det som hans läkare trodde var tillräckliga delar av den utredning där diagnosen fastställdes. Men i de pappren står diagnosen formulerad på ett sätt som inte godkänns av den nämnd som ska sätta stämpel på pappret och därmed godkänna att han tar sitt boende i besittning.
Detta enligt hans LSS-handläggare. Hennes jobb blev då att leta fram rätt papper, vilket visade sig svårt. Till slut fick hon tag på den läkare som gjort utredningen och som numera är pensionerad, men som på sin tid var en av de bästa på området neurologiska funktionshinder. Han kunde gå i god för att diagnosen är korrekt.
Då detta ändå inte var tillräckligt ringde jag handläggarens chef. Hon avfärdade mig först med att "det är inga konstigheter". Det uttrycket får mig att se rött, eftersom det är en standardfras från myndighetspersoner till "besvärliga" föräldrar. Det vet jag av egen erfarenhet. Förmodligen är det en del av deras utbildning eftersom det dyker upp så frekvent.
Efter att vi samtalat en stund visade det sig att hon inte tittat på gossens papper. Nu skulle hon göra det sedan återkomma...
Kontentan av ett långt argt samtal och ett något kortare och mer samlat, blev att jag nu har kontaktat det habiliteringscenter som ansvarade för utredningen, då för sju år sedan. Kanske har de kvar utredningen, kanske måste de gräva i landstingets arkiv.
Jag fick ett löfte att om pappren mot all förmodan inte skulle finnas (för det kanske inte är någon utredning gjord??) Så bekostar Nynäshamns kommun, läs skattebetalarna, en ny utredning för min sons räkning, även om, som hon uttryckte sig, det är en kostsam utredning.
Jag vet inte om hon vill att vi ska jubla av denna genorisitet? Jag tycker det är ett jäkla slöseri med skattebetalarnas resurser.
Dessutom måste sonen lägga tid och möda på något som han redan gått igenom en gång, samt begära tjänstledigt/semester från jobbet. Vem ersätter honom för inkomstbortfallet?
- " Men det kan väl vara bra att göra om utredningen, det var ju trots allt ett tag sedan den gjordes?" Klämmer socialtanten till med någonstans i slutet av samtalet.
Jag svarar trött:
-" Asperger är en form av autism, det växer inte bort"
Det blir tyst en stund i andra ändan innan svaret kommer.
-" Ääää, nähä?
Detta går skattebetalarnas pengar till samtidigt som skolan inte har tillräckligt med pengar till att exempelvis ge barnen skolmat som kostar mer än några futtiga spänn per måltid.
Vart ska jag kanalisera kraften som finns i min egen ilska, för att det inte bara ska bli ett stort slöseri med mina egna resurser?
intressant?
Pressen är fylld med åsikter och information om vårbudgeten:
hd.se, dn.se, svd.se.1 svd.se.2 affarsvarlden.se sydsvenskan.se, dn.se.2, nyteknik.se, dn.se.3, dn.se.4, aftonbladet, expressen, dn.se.5 lärarförbundet besviket på vårbudgeten, aftonbladet.2,
aftonbladet.3,
Andra bloggar om: vårbudget, resursslöseri, lågkonjunktur, lss, skattebetalare, funktionshinder
4 kommentarer:
Herregud... jag blir stum. Så får jag det en en gång bekräftat att barn/vuxna med aspergers syndrom är en grupp som inte tas på allvar. Jag har en väninna som har en son med denna diagnos. Det du nu skriver om, är hennes värld också. Och en god vän till mig, en vuxen kvinna har det också.
Det som skrämmer mig mest är nog att socialtanten inte visste vad aspergers syndrom är!! Är inte det en skyldighet att veta? Sedan en undran jag undrar hur många vuxna som går omkring med aspergers utan att veta om det?
Jag hoppas det ordnar sig för din son att han får sitt boende tillslut.
Jag hoppas verkligen att de hittar pappren. Vad jobbigt du har det. Konstigt att de inte godtar pappren du redan har? Jag tror att de försöker att konstra så att han inte får igenom beslutet eftersom det kostar för mycket pengar och de inte har några. Kan man inte överklaga deras beslut? En ny utredning tar nog minst ett år innan den är klar tror jag. Det beror på väntetiderna hos er. Jag skall verkligen hålla tummarna att det går bra.
Phu... vad trött jag blir, varför inte vara smidiga och fixa, alla är bara livrädda för att någon ska komma och påpeka att du tog fel beslut en gång för många år sedan. Hellre låter de allt glida mellan fingrarna för att slippa ta beslut. Känner igen det på jobbet, om inte jag gör det så får någon annan ta tag i det och då blir det inget, det vill säga Inga och Inge ( ingen alltså) får uppdraget och alla slipper.
Visst är det aningen läskigt... (ironi)
Hon erkände ju inte rent ut att hon inte visste det, men jag uppfattar det helt klart som att hon var ute på hal is.
Det finns nog en hel del odiagnosticerade personer som har det mer eller mindre svårt i samhället.
På något sätt ordnar det sig. Det ser vi till. Det är bara synd att man ska behöva ta i så man spricker innan det blir klart. Det tar liksom aldrig slut.
Felicia: Jag förstår inte alls vad de håller på med. De har en massa principer som inte har någon logik alls. Att öda pengar på att göra om utredningen verkar ju helt sjukt. De som behöver veta hur han "fungerar" är ju boendestödjarna och det får de ju ta reda på genom att lära känna honom.
Anita: Det här är nog det mest osmidiga jag varit med om sedan han fick diagnosen faktiskt. Innan han hade diagnos var det som att köra huvudet i väggen. Sedan fick han diagnosen Adhd, då fick jag lång näsa för att det inte var någon "prioriterad" diagnos. Efter att han fick diagnosen asperger då han var 12 har det varit lättare med vissa saker. Fast det här tar nog alla rekord.
Att det ska vara så svårt att få ett beslut på stöd under ett par år. Sedan tror vi att han klarar sig på egen hand.
Det är verkligen en kille som vill klara sig och som gör sitt allra bästa.
Skicka en kommentar